Larry, Mary, Mushers och hundspann!
På söndag gick vi upp ganska sent, åt frukost och sedan bar det iväg med Jane i hennes truck mot en checkpoint i ”John Beargrease Sled Dog Marathon” för att se på slädhundarna och deras Mushers! På vägen dit visade det sig att en del av race-sträckan faktiskt korsade vägen vi körde på och att de höll på att skyffla upp snö på vägen när vi kom dit, så vi behövde inte ens åka så långt som till checkpointen i staden lite längre bort vid namn ”Finland”. Vi vände bilen igen för att åka och äta lunch då det skulle ta ett tag innan ekipagen skulle nå fram till där vi var. På väg tillbaka ringde Jane ett par vänner som bodde på samma väg, och helt plötsligt var det inget alternativ längre att åka och köpa lunch – självklart skulle vi åka till dem och få mat! Fem minuter senare blir vi välkomnade in i värmen hos det supergulliga paret med de matchande namnen; Larry och Mary! Så fort vi fått av oss jackorna har vi helt plötsligt varsitt vinglas i ena handen, och någon minut senare har vi en bit hemmagjord korv i den andra. Två gyllene vovvar svassar runt våra ben, den ena ivrigare än den andra och på väggarna hänger björnskinn och uppstoppade djurhuvuden från parets många jakter! Lite tafatt erbjuder vi det enda riktigt svenska vi hade med oss under färden, - djungelvrål, till våra värdar, och Mary som tydligen älskar lakrits stoppar glatt i sin några. Under vår måltid, bestående av korv, grönsaker, dipp och vildrissoppa, berättar de båda om hur de är nästintill självförsörjande med sin egen ”orchard”, egenodlade grönsaker och självplockade vildris. Björnen som nu pryder deras vägg i hallen har dessutom Larry, inte bara skjutit själv – utan skjutit med pil och båge, själv! Jag, Karolin A, blev förstås mycket intresserad av detta med pil och båge vilket Larry uppenbarligen märkte, så under lunchen knuffar han till mig lite på armen och hintar ner mot hallen. Vi reser oss upp och lämnar bordet med de fyra socialt konverserande personerna bakom oss. Vi går ner i källaren och Larry fixar med en frigolitbit och en vävsäck med strå. Han berättar och visar mig sin pilbåge och sina pilar, samt ett armborst. Jag kunde inte ens dra bak pilbågssträngen mer än några centimeter innan min styrka satte stopp och jag verkligen fick upp ögonen för hur mycket kraft och teknik som ligger bakom. Armborstet däremot fick jag till och med sikta med på en tejpbit på frigoliten med och avfyra! Det var riktigt roligt faktiskt och jag hade nog aldrig kunnat gissa innan vi reste hit att jag, i ett hus mitt ute i ingenstans, skulle stå i källaren tillsammans med en 70-årig man vid namn Larry och skjuta med armborst! Strax därefter kom även de andra tjejerna ner och fick titta på båge pil, båge och armborst, och sedan blev vi överösta med gåvor, så som varsin påse med egenplockat vildris med mera! Strax därefter begav vi oss, men inte innan vi fått receptet på vildrissoppan samt den hemmagjorda dippen, och en liten påse med korvar till – om vi fortfarande var hungriga. Just det! Vi hann faktiskt komma på att vi hade lite Marabou Schweizernöt kvar i en av våra jackfickor, så ja, två svenska godbitar blev de bjudna på iaf, inte på långa vägar nog i jämförelse med vad vi fått. Mätta, glada och tacksamma över mötet satte vi oss i bilen igen och körde tillbaka till platsen där hundarna skulle korsa vägen. Vi ställde bilen och gick sedan in en bit i skogen. Snart såg vi vårt första hundspann och hejade glatt på, högre och mer vågat för varje ekipage som gled förbi! Vi gjorde egna värmedanser i snön och var precis lagom löjliga. När det började skymma, efter 45min eller så, gick vi tillbaka till bilen och åkte och handlade innan vi drog oss hemåt igen.
(Av respekt för Larry och Mary och deras hem har vi valt att inte lägga ut så många bilder av deras hem eller vår vistelse där.)
Hej hopp från vildmarken!
/Daniesa, Karolin A & Karoline G
